Jobe

Det är när mörkret fallit som jag förlorar kontrollen över mig själv, då vanvettet och tankarna löper amok. Att sova är som att öppna upp famnarna och välkomna dödsängel, det är mitt fängelse som jag inte kan fly ifrån. När jag drömmer avtar den vanligtvis stingande, brännande känslan och en mer is kall kyla sprider sig inom min kropp. Ibland har jag till och med vaknat i skräck om att förfrysa i sömnen. Varje natt drömmer jag om den frågan jag ställer min pappa som jag inte kan stå ut med att veta svaret på. Ett svar som skulle krossa mig i tusen spillror.

Pappa höll en av hans föreläsningar om hur man skulle rädda det vårt splittrade land, han hade en stor respekt för rätten till liv oavsett ens etiska bakgrund. Det var hans ledord.

– Pappa, du är en väldigt vis man som lärt mig många ting men du är svag och driven av barnsliga värderingar och drömmar. Orden på mina läppar talade sanning och förtvivlan i min pappas ögon tydde på detta. Att inte vara som min far utan starkare. Att vara den man han inte klarade av att vara det var det jag lovade mig själv senaste gången vi talades vid.

Min befälhavare kallar mig för en dödsängel som tar liv tyst som vinden sveper sig över ängarna, varsamt och många åkrar skördar jag innan de hittar mig stående i blod upp till kängorna. Palestinierna brukar jag oftast skjuta i nacken eller så radar jag upp dem en och en och tvingar de att mörda varandra. Det är enklast så. Själva åsynen av dem får mig att vilja titta bort. Det är väl självklart att jag dödar de snabbt, varför skulle man vilja dra ut på det och riskera att låta smutsen nå ut till en. Varför skulle jag vilja veta hur de kände? Hur skulle det göra någon skillnad? När jag mördar växer något inom mig större, starkare, en glödhet känsla som göder på mina handlingar. Jag tvingar ner kvävningarna som nästan bränner i halsen när jag står och kollar på den döende mannen framför mig. Det är inte en döende människa framför mig utan det är fienden som tog vårt land och förde döden till mitt folk. Innan han sluter ögonen och somnar in försöker han säga mig något men jag tänker inte stanna kvar för att lyssna på hans sista ord. Det är inte min skyldighet. För jag har mina plikter som jag måste utföra, plikter som andra skulle kalla det för en börda. Men för mig kan man endast genom att ta livet från dem som skänkt död då kunna plantera fred där så mycket redan har förstörts.

Mina rumskamrater vill inte längre bo med mig efter det som hände den där dagen. Jag kommer knappt ihåg vad som hände eller varför jag var täckt i blod och glasbitar. Varför alla fönster var förstörda när de hittade mig gråtandes i ett hörn kan ingen svara på.

Det är en stjärnklar natt och inte ett knyst hördes. Det är det första natt skiftet och mitt hjärta längtar efter sötman från det blod som kommer att spillas inatt, efter de skrik och tårar vars liv redan blivit dömda till döden. Det sägs att de har ökat i antal innanför murarna vi suttit upp. Likt en pest som sprider sig okontrollerat som kackerlackor. Gaza, bara några meter bort. En efter en somnar mina kollegor, jag kämpar mot tröttheten men till sist överrumplas jag och låter mig besegras när nattens skuggor virvlar sig omkring mig. Jag hör mummel och ett språk sänt från deras Shaitan, (djävulen).

Med uppspärrade ögon och ett hårt grep om mitt vapen spanar jag över det öppna fältet och låter inte människor som flyr i mörkret undgå mina ögon. De flyr mot skogen, mot frihet. I samma ögonblick är jag uppe på mina fötter och skänker min själ vad den begär. Jag är snabbare än jag någonsin varit och jag vet vad mitt hjärta trånar efter. Jag kommer i kapp de precis vid början av skogen, precis när de hade fått smaka på sötman av frihet. En efter en dödar jag de samtidigt som nattens mörker sluter sig omkring mitt nya jag. Vissa av dem skjuter jag i knäna så att de var tvungna att kräla. Slår ihjäl andra till döds med geväret eller krossar deras ben. Mitt hjärta slår till ekot av deras skrik medan jag släpar deras livlösa kroppar åt sidan. I mörkret ser jag inte deras ansikten utan hör bara deras skrik. Det kan inte bli mycket bättre än så här. De skriker högre och högre, så hysteriskt att det blir svårare att göra slut på dem. Blod lukten tränger sig igenom mina näsborrar och marken blir bukligg när jag letar efter de i mörkret. I månskenet ser jag vad marken är täckt utav. Döda kroppar. De griper tag i mina ben och stönar. I panik skjuter jag runt omkring mig tills de tystnar. I ögonvrån ser jag någon stå alldeles stilla. Mitt emot mig står en liten flicka. Hon är täckt i blod och lera, förskräckt och mållös.

Jag ser vad jag har låtit mig själv bli i hennes ögon. Plötsligt var det som om hennes känslor var mina. Jag kände mig hjälplös, maktlös som ifall denna värld hade förlorat allt gott som den än en gång bestått utav. I hennes ögon såg jag alla de jag tidigare hade mördat, var det såhär de hade känt sig? Den döende manen som ville säga mig något, kanske var det min plikt att lyssna på det han hade och säga. Kanske har mina sanna plikter varit att visa ödmjukhet. Jag ångrar allt det som hänt de senaste minuterna. Jag står kvar som ifall jag fallit i någon sorts trans när hon försvinner in i skogen tills jag inte längre ser glimten av henne. Hon springer mot ett liv som inte kommer att vara bättre än det hon just lämnat bakom sig men jag gav henne rätten till att leva.
Mina knän viker sig och i ett desperat försök att pressa mitt huvud mot klarhet försöker jag kämpa tillbaka den kalla kylan som nu sprider sig inom mig, en kyla av sensmoral. Hur trånsynt har jag inte varit under all den här tiden för det förakt jag hållit mot min pappa? Var det enda som behövdes ett mänskligt möte för att förändra min syn på mig själv och mina handlingar? Ett ögonblick där jag fick dela deras smärtor.

Nu slog det mig varför jag den där dagen hade tagit sönder alla fönster i stugan, varför jag hade krossat alla speglar med mina egna händer. Det var eftersom jag inte klarade av att se min egen spegelbild. För jag vågade inte se vem jag hade blivit. All den här tiden har jag velat driva bort de minsta spåren av moral från mitt samvete, men det har bara varit förgäves. Omedvetet har det väntat för det exakta tillfället att krossa allt det jag trodde jag var. Jag måste ändras. För att leva med mig själv måste jag göra mer gott än det ont jag gjort. Det känns omöjligt men jag måste försöka. Jag är fylld med hat, hat mot detta land, hat mot mänskligheten och mig själv. Jag talar tyst de orden jag skriker i mina drömmar, de ord jag fruktat att säga så länge.

– Jag blir aldrig den mannen du var, eller hur far? Men det är min fars ord som får mig att dö inom bords.
– Se bara på dig själv, min son.
Mitt namn är Dana, Jag är 17 år och Israel ligger fortfarande i spillror pappa.