Jobe

Terroristen Anton Lundin Pettersons, rasist mördade två personer som var selektivt utvalda på grund av deras hudfärg.

Så borde rubrikerna lyda för då är de rak på sak. Den lämnar inga gap och du behöver inte läsa mellan raderna. För jag väldigt trött på att gå i cirklar när vi försker prata. Andra länder har på sina nyhetskanaler sagt att det vart ett rasistiskt terrordåd som inträffade på torsdags morgonen men hemma i Sverige, där självaste dådet ägt rum och familjer just nu sitter och sörjer sina söner kallar vi detta för ett skoldrama. Ett skoldrama. Säg det sakta och smaka på kornen av lögner på din tunga. Känner du smaken? Det är den bittra smaken av normaliserad rasism.

Ord som saknas i debatterna om terrordådet är just terror, hatbrott, nazism, rasism och vithet. För det var  kontrasten mellan Antons hudfärg och de dödas som var skälet till dådet. Det är skälet till varför Ahmed missar sin sommaravslutning. För nu kommer Ahmed för alltid ligga efter med läxorna. Han kommer aldrig mer få komma hem. Lavins drömmar kommer för alltid finnas kvar på kronans skolgård och i skolans korridorer.

I hundratals hem i Sverige pratade föräldrar med sina barn i vardagsrumssoffan om terrorattentatet, likt min egen. Det pratades om rasism, om orättvisa men även om de oacceptabla villkor vi lever under och maktlösheten som tynger våra axlar. Jag kan inte föreställa mig hur Lavins och Ahmeds familjer mår, chocken, uppgivenheten, ilskan och förtvivlan. För den är jag så långt borta ifrån. Trots att vi både fäller tårar så är deras bittrare än mina.

En lärare blev knivhugen, en elevassistent och elev har mördades och trots detta är folk är villiga att föra diskussioner om omvänd rasism på sociala medier. De både stöttar och legitimerar terroristens handlingar på mitt twitterfeed. Jag bara undrar, om de hade varit  tvungna att stå i Lavin och Ahmeds blod skulle de ändå legitimera dådet. Men nazismen, fascismen och rasismen har så djupa rötter i Sverige att ogräset är svårt att skörda. I Sverige finns inga gröna sommarängar kvar, inga maskrosor, inga blåsippor och ingen mentalitet som har som grund att alla är lika mycket värda i detta kalla land vi lever i.

På flyktingsboendet jag jobbar på är vi alla lite ängsliga. Vi går omkring undrandes och tänker att kanske nu går brandlarmet igång. För det finns människor där ute som vill se de som bor här brinna. SD delar ut adresser och uppmuntrar folk att gå i mörkret. Flera flyktingsboenden i Sverige har under den senaste tiden stått på lågor. SD vill att de ska brinna. Afrosvenskar går inte tryggt på gatorna. Muslimer trakasseras konstant och det skrämmande är att detta sker på dagtid. För det är trots allt på natten som vi alla ligger och sover, även monstren. Då sover de som önskar oss illa. Ni ser de hämtar krafterna inför morgon dagen. Som Anton Lundin Petterson nog gjorde natten innan terrordådet.

Ändå har median mage att illustrera Antons goda personliga egenskaper, hans vanligt stila liv och hans vita, så vita godhet. Vi pratar inte om de som stupat. Första sidorna pratar inte nog om Lavins hjältedåd. Även bilden som sprids på Ahmed är lik den typ av bilder som sprids på offren av polisbrutalitet i USA. Ansikten utan leenden, utan någon historia, utan en identitet, ansikten utan några ansikte alls som jag brukar kalla de. Detta är ännu ett knep. Det är ytligare ett sätt för median att visa bilder på svarta kroppar som inte väcker en reaktion hos de som inte lever i svarta kroppar. Vi som media konsumenter måste vara kritiska mot det bildmaterial vi tar del av. Så jämför gärningsmannens bilder med Ahmeds. Gör det. Du kommer fina svar som du inte hoppats på. Varför sprids bilder på gäringsmannen med ett leende på hans läppar, han har inte rätten att le. 

Stefan Löfven beskrev den 22 oktober som en svart dag för Sverige. Men vi som lever i svarta kroppar och inte är vita, hur ska vi ta oss igenom detta eviga mörker vi vandrar igenom? Detta har vi dock gjort länge. Och de som vandrat länge i mörker kan finna sin väg igenom alla skuggor.

Så vi kommer fortsätta kämpa för er, Ahmed och Lavin som trodde det bara var en vanlig skoldag. Ni som förtjänade trygghet och rätten till att leva.