Jobe

Min svenska lärare sa att jag var väldigt duktig på att gestalta olika miljöer, situationer och ge liv till berättelser som har tendens att hamna i mörkret. Jag tror jag är den där sprickan i vägen som släpper in en springa solsken i ett mörkt rum. Så jag fann det min skyldighet som skribent att skymma ljus över det som dagens politiker kallar för en flyktingskatastrof där många svartmålar de drabbade offrarna istället för att sträcka ut sin hand.

Blunda, tänk er att ert hus står i lågor, nu är det borta. Tänk dig att du står vid ett stup och tvingas hoppa. Blunda, tänk dig att någon skjutit din mamma i nacken, hon rullar ner för backen. Blunda, tänk dig att ditt hemland baklänges stavas korruption. Tänk dig att den diktatur du lever i är någon annans vision. Att familjemedlemmar som letar efter varandra bland bombnedslag kallas för division. Västvärlden gräver upp er olja, de predikar om demokrati men har förstört era hus. Du och din familj har tvingats bo i en koja. Du måste fly, du har inga pengar, inga väskor, inga skor, nu är det bara du och din bror. Ni springer, bort från elden, ner mot hamnen. Vid hamnen tar ni båten mot Europa. Ni har gett maffian allt ni har för att kunna åka med båten. De har tagit mer från er än ni visste ni hade, det känns som om de tagit er ryggrad för du kan inte stå rakt. Någon frågar dig om du mår bra men vattenfallet i dina ögon hörs som brus så du kan inte lyssna på deras prat.

Många frågar sig hur föräldrar kan sätta sina barn på båtar utan ror eller båtar som kan sjunka när tidsvattnet anländer. Det är som att ge någon en cykel som du vet har punktering. Många undrar hur dessa föräldrar kan ha så dålig hantering. Men vet ni vad många av flyktingarna tänker när de ser dessa båtar vid hamnen. ”Alhamdulilah" ("Prisa gud"), de tackar Gud för gåvan de fått. Tänk er då just hur hemskt deras liv är i deras hemländer om de är villiga att stiga ombord på dessa bananbåtar.

Jag tror inte du förstår att efter krig blir havet en utväg. Efter krig blir land otryggt. Efter krig är man inte lika kräsen för man har nämligen sett mer död än ögat klarar av och det tär på en. Båten till Europa ses som en biljet ut. Under krig tvingas mammor och pappor begrava sina barn, barn tvingas begrava sina pappor och mammor. Dessa flyktingar kan inte ens simma, men i deras hemländer Wallah ( Jag svär till gud)  de skulle brinna!

Blunda igen, föreställ dig att båten du sitter i håller på att sjunka. Vågorna sätter sig i halsen på dig och döden klöser dig i nacken. Du är kall, du fryser, din lillasyster skriker, din pappa gråter, det känns som om båten inte alls åker. Plötsligt ser du något i havet och det är din mamma som flyter. Nu är det du som skriker men det spelar ingen roll för döda talar inte så mamma kommer inte säga

-       Tyst habibi, allt kommer bli bra.

I veckor åker du ute på öppet hav, ni blir färre på båten. Vissa drunknar medan andra börjar vissna, era ögon gör ont och innan du vet ordet av ser du att alla på båten kissa. Din mage är tom du vill bara grina, din familj är borta och du undrar om det fortfarande är möjligt för dig att skrika?

Plötsligt ser du land. Dina fötter längtar så efter betongen. Känner du lukten av aromen? När ni kommer fram säger de att ni inte får sätta ned era fot på deras land. Aldrig förut har du känt något så kallt, som empatilösa människor.  

Ordet flykting är invävd i så mycket politik. Bakom ordet flykting finner man människor, där bakom kanske man också finner ett ansvarstagande för sina medmänniskor och en skopa empati. Något som kan skölja ned klistret av egoism som sitter i halsen på oss.

För de enda flyktingarna är här är vi. Vi som vänder på klacken och byter kanalen på tv för att undgå se barn spolas upp på stränder. Vi vars mellan namn i I-länderna är eskapism. Vi flyr från deras verklighet så tekniskt sett flyr vi från vår egna bittra tillvaro där passiviteten håller oss i handen när vi krossar gatan och inte låter oss ingripa. Men jag vill ingripa, vill du?