Jobe

 

Varför vill ingen lyssna på svart smärta? Är det för att den är för högljud? för tabu? för brutal? för konkret? eller bara så svart? Så otroligt sann? Varför får inte vi rasifierade yttra sig om våra bekymmer, tankar eller åsikter utan att dem ska förminskas utav icke-svarta som sätter ord på våra erfarenheter och memoarer.
Idag skrev mina fingrar en rubrik till denna artikel som jag gått och tuggat på nästan hela året. Mina fingrar började skriva innan jag ens givit de tillåtelse. Och jag tackar dem, för dem är den del utav mig som handlar fortast i de mest svåraste stunderna jag ställs inför. De förmedlar till min omgivning hur det är att vara svart i ett nazistiskt Sverige. Hur smärtan vrider sig och hur man hela tiden oroar sig över att när som helst bli påhoppad på tunnelbanan.

Som när jag var påväg hem den 29 januari från riksteatern. Jag hade varit och tittat på teatern en druva i solen, majoriteten av rollbesättnigen var afro svenskar, så ni förstår jag var mycket varm och glad i själen. Teatern skildrade dock svartas liv under den afroamerikanska medborgarrättskampen som liknande vår samtid alldeles för mycket, så nånstans inombords på vägen mot tuben var jag också väldigt nerstämd. Men att vara tillsammans med black coffe medlemmar känns alltid som om man går på moln. När vi läste Aftonbladets nyheter om nazisterna som attackerade rasifierade i TC ( jag menar fotbollshuliganer som de namngavs ) började vi alla navigera hemvägen. Som en reflex slöt sig de flesta till den stora gruppen för vi alla vet innebörden av att gå ensam i tider som dessa. Men vi alla var svarta, vi var måltavlor. Vi skrattade bort skräcken om att få skalen krossad av en nazist och roade oss över vår mycket hemska situation på tåget. För detta vad som händer när själen är så trött på att ständigt förtryckas. Men jag var så ledsen. Inte arg som jag och mina twitter tweets vanligtvis brukar vara över Sverige, utan ledsen. Och det var så smärtsamt. För ilskan den är som bensin i motorn, den är demostrationer på sergelstorg, manifestationer på Medborgarplatsen och långa Facebook inlägg men i mig fanns ingen ilska, bara sorg och smärta. Min svarta, svarta smärta. Den som ingen riktigt vill lyssna på.

Gud som jag undrar var våra rubriker i tidningarna är och vart i tidningsspalterna, krönikorna, eller insändarna jag kan finna de rasifierades tankar och rädslor kring den 1930 tals vardag vi lever i? Men jag finner bara vita rubriker och vita hägringar av rädsla för nazisterna. Ja, den är inte lika påtaglig. Visst är vi alla, oavsett hudfärg rädda för nazisterna och i sin allmänhet är de ett hot mot Sverige men om de får syn på mig och dig med vit hud är det jag som kommer börja springa först och det är mig de kommer jaga. Det är jag som nog inte kommer hem och det här seminariet är vad mina dagdrömmar består utav. Jag skulle kunna ge alla Hollywood producenter hundratals skräckfilmer, för jag lever dem, läs min självbiografi, den slår dr. Jekyll och mr. Hyde med hästlängder. Jag och min kompis mådde jätte dåligt på pendeln hem förra veckan, vi hoppade till varje gång någon vit närmande oss jag undrar om vissa förstår den här skräcken som la sig under huden på oss. Att titta på dörrarna när de stängs för att vara redo ifall någon svart klädd natzi springer in i sista sekund. Att inte kunna säga allt du vill ha sagt till din mamma och hur du inte kommer få se din familj igen. Min svarta smärta är så konkret, så aktuell och ändå så osynlig. Samhället borde försöka gå i mina skor. Men låt min varna er, mina skor är blodiga, både trasiga och slitna. För jag är på rymmen från saker och ting som alltid hinner i kapp mig, så som vithetsnormer, rasismen och diskrimineringen.

Vardagligen debatterar jag med mig själv från något osynligt podium när jag tittar på nyheterna där jag tvingar de svenska instituten, median och politikerna att ta ansvar för min inskränkta frihet. Men jag är så desperat nu, jag vill bara vara synas. Jag ett svart får som alltid stycker ut i en vit massa är åtkomlig för vargens vassa klor, trots detta ser samhället inte mig eller min smärta. Nu vill jag synas , höras, och många lyssnar så ivrigt på min vackra sångröst men när den svarta fågeln talar rättvisa då kastar de stenar. De bryter grenar, de förstår våra bo och bränner ner våra skogar. Förlåt, jag är poet i grunden. Ni ser jag föddes som en metafor och har i tendens att klä även de mest äckligare synerna i vackra ord och sonetter. Jag bör tala klarspråk så läsarna till punk och pricka förstår vad jag vill ha sagt. Jag vill att alla ska förstå att samhället vi lever i är orättvist, från arbetsmarknaden till borta på skolgården. Det råder en systematiskt rasism inte bara i Sverige men globalt. Människor som är rasifierade får inte yttra oss om den smärta vi bär på. För då springer de vita feministerna, alla fulla vita män, och antirasister till scenen som vi står på och stjäl rampljuset. De kappar vår mick och säger åt oss att det hela inte är en fråga om färg, för dessa är nämligen färgblinda. Men vad de menar egentligen är att de bara ser vitt så får smärta måste tystnas.

Bara efter denna delning på mina sociala medier kommer jag mötas av en tsunami utav upprörda människor som känner att jag kränkt dem. Jag kommer dränkas utav en ocean av vita tårar och kommentarerna men det är okej, för jag har lärt mig att andas under vatten. För det är vad vi aktivister lär oss att göra, att fortsätta kämpa fast benen är trötta och man inte ens har några ord kvar att ge.

Så nästa gång jag yttrar mig, tystna mig inte för jag är en aktiv vulkan som är ett stenkast ifrån ett vulkan utbrott. Du kan kalla mig för en arg svart kvinna om du vill, vi får se hur länge dina stereotyper klarar sig i min lava. För när jag pratar om mina rättigheter låter det som naglar på svarta tavlan för vita privilegierade , bra lyssna noga då.