Jobe

Åhléns...

Drottninggatan...

Stockholm...

Ett terror dåd i Sverige...

Det känns underligt. Just för att jag var på väg in till stan och hade missat flera tåg eftersom jag inte riktigt visste vad jag skulle ta på mig. Alhamdulillah för det. Kort efter ringde min syster och talade om olyckan, som vi först trodde att det var. Nyheterna om att det var ett terrordåd kom strax därpå. Så jag tog av mig min jacka och började ringa runt till nära och kära. Lyckligtvis så var de alla säkra men vi alla är skadade, psykiskt, flera är traumatiserade, ilskna, ledsna, sorgsna och chockerade utav terror dådet i Stockholm den 8 april. Varför? Jo för att detta inte händer i Sverige.

Det är sant, detta händer inte i Sverige, men det händer varje dag i andra länder. Man kallar saker och ting för en nyheter när de inte är en del av vardagen. Terror dådet i fredags når nyhets spatlar, men inte människor som dagligen utsätts för den här typen av psykiskt och fysisk våld. Med åren har vi lärt oss att normalisera terror attentat i resten av världen. Genom att klicka ned bilder på döda barn, videos på bombattacker där människor flyr misären. Vi alla har lärt oss att stänga av våra känslor för att orka leva vidare. Låt mig därför ta tillfället i akt och få er tänka till nu när hela Sverige fortfarande står med ena foten i sorg och den andra i eskapism.

Just nu försöker vi alla återgå till vårt vardagliga liv. Mer än 2 dygn har passerat sens terror dådet i Stockholm och både butikerna och klubbar har öppnat upp igen. Livet fortsätter precis som det gjorde innan. Självklart har jag också sett snaps på människor som lämnar blommor och står enade längs drottningsgatan idag och kärleksmanifestationen på Sergel som sändes på Tv4 live. Men, men det är ett faktum att människor tar helgen till sig för att ställa om för måndag. Åhlens medelande igår att de hade planerat att öppna upp igen med nedsatt pris på skadade varor. Som sagt, de flesta försöker så innerligt återgå till det normala. Vilket är förståndigt, vi måste resa oss ur denna tragedi. Men jag vill framför allt att vi ska lära oss något värdefullt ur fredagens hektiska kaos. 

Svara på de här frågorna är du snäll.

-          Hur mådde du när du inte fick tag på din familj eller anhöriga när telefon nätet blev överbelastat?

-          Vart var du när terrordådet skedde? Hemma? Långt ifrån Stockholm? På jobbet? Tuben? Röda? Gröna? Blåa? Pendeln? Sergel? Odenplan? Högtorget? Fridhemsplan? MOS eller kanske mitt på drottningsgatan?

-          Sprang du för ditt liv eller såg du andra springa?

-          Grät du? Tappade du andan? Tappade du bort någon i folkmassan? Såg du polis med automat vapen eller civilpolis gå bland folkmassor med vapen? Gav det dig panik? 

-          Spred det sig rykten om vad som hade hänt? Vilket vågade du tro på? Var det svårt att hålla reda på all information? Slutade de tro på allt du hörde eller letade du efter information som kunde ge dig någon slags information om dina närståendes säkerhet? Blev du informerad?

-          Skakade du? Gav benen vika? Blev allt mörkt för en kort sekund?

-          Vad hände när du fick tillbaks förståndet?

-          Fick du tag på dem till sist, via WhatsApp, Viber eller kanske Fb?

-          Tittade du igenom listan av de som checkade in sig i säkerhet via Fb funktionen? Hittade du den du sökte efter?

-          Letade du efter någons ansikte på bilder av offren som vilt hade delats på sociala medier? Pausade du också videos på människor som sprang på drottningsgatan? Plattan? Odenplan eller fridshemsplan, för att försöka identifiera om det var någon du kanske kände igen?  

-          Vad såg du? Blod? Glass spillror på marken? Gator fulla av människor? Övergivna gator och butiker? Polisstyrkor? Säpo? Uttalanden från statsministern? Pressmeddelanden? Perronger fulla av människor? Sjukhus som gick in krislägen? Folkvandringen över Västerbron? Hur länge gick ni?

-          Vad hörde du? Skrek någon ditt namn? Skrek du någons namn? Svarade de?

Hur kändes det?

Hur kändes det?

Hur kändes det?

Sverige, under några timmar var vi under attack.

Vet ni att människor som befinner sig i krig alltid är under attack?

Varje vaken timma för de är som det vi upplevde i fredags.

Nu när vi alla på ett sätt eller ett annat har tagit del av paniken, skräcken och sorgen som terrorn satte i oss kan vi säga att vi gått några steg i någon annans skor.

I fredags spräcktes vår bubbla.

Ta er tid och reflektera över hur det kändes. 

Det kommer inte längre vara lika enkelt för dig att säga

-          Jag har en ”närhetsprincip”, det som händer tvärs över världen har jag svårt att identifiera mig med. Det är klart jag visar större omsorg till människor geografisk närmare som drabbas av terror attentat, blablabla. 

Jag har ingen aning om du som läser det här var en av de som sprang ifrån en skottlossning. Du, just du sprang likt de som springer ifrån bomber i andra länder. Bägge ni ville i säkerhet, ville överleva, ta sig bort från faran. 

När vi inte fick tag på familjer och anhöriga under allt kaos slog det mig att människor i Syrien, Afghanistan, Syd Sudan och Somalia begraver sina familjemedlemmen medan de fortfarande är under attack. Inte ens sörjandet gör de i frid. För i krig, ges ingen tid. Till att säga farväl.

Lyssna.
Jag försöker inte jämföra lidande sinsemellan. Jag försöker få er alla att känna empati för människor som genomlider denna Mizeria dag in och dag ut. Jag försöker bota er passivitet och ovilja till att ta ställning till orättvisor runt om i världen som drabbar oskyldiga, barn, kvinnor och män. Människor som inte ser ut som dig eller delar samma bakgrund, etnicitet eller religion men som alla mår som du mådde i fredags varje dag. Bry dig om dessa människor likt hur du öppnade ditt hjärta till drabbade i fredags.  

I dagsläget sätter vi människor på en geografisk karta och en färgskala och ju närmare de drabbade är till Europa och den vita hudfärgen desto mer sörjer vi dem. Attentat i Europa ges alltid mer uppmärksamhet, de får hashtags, upplysta monument och stöd från hela omvärlden. Men icke- europer sörjer vi inte. Det är fel, och ni vet det. Att byta din profilbild till en flaga är naivt och smaklöst när du väljer att ignorera dödsfall i andra länder. Släpp taget om era hashtags, de gör inte nytta, ni måste ta ställningstagande till orättvisor och sträva efter förändring. Nästan alla jag känner var på väg in till  stan i fredags. Ni ser Åhlens är en samlingspunkt för många, det ligger på en gata vi alla varje dag korsar. Terror attentat i omvärlden sker på platser som Åhlens varje dag. 

 

Just nu kommer vi muslimer och icke-vita ställas inför en mycket svår prövning i Sverige. Det finns människor där ute som tar nytta av terror dådet och legitimerar sin fascism och nazism genom att beskylla islam och muslimer för det som hänt. Det kommer säkert åka upp hat kors på moskéerna här näst. Beslöjade systrar har redan blivit fysiskt som verbalt attackerade. Jag bad till Gud att han skulle låta min syster komma hem säkert från jobbet i stan i fredags. Förstår ni? Bara några timmar efter ett terror brott slog tanken mig att min syster nu inte bara var hotad av gärningsmannens avsikter men såväl hatiska och fördomsfulla smyg rassar som kan tänka sig beskyllda henne för någon annans handlingar. Vi måste vara starka. Mina muslimska syskon, jag kommer be för er, och ni får be för mig. Men viktigast av allt, du är inte skyldig till något brott, så ursäkta dig inte i vita rum. Du är muslim, inte terrorist. Dessa synonymer är inget du identifierar dig med. Islamofobin kommer växa, sig större och större, de kommer likt gamar cirkulera oss. 

När lastbilen kapades och körde ihjäl människor sprang muslimer som icke ifrån den, eller hur? Och fyra människor omkom. Inna Lillahi Wa Inna Ilayhi Raaji’oon. Vi alla är människor, och när en av oss dör, är det som om vi förlorat hela mänskligheten.Terrorismen är ett brott i alla våra ögon. Missta er inte. Islam som ni tror bringar våld är den religion som sprider kärlek. Det är ett ljus. Ni måste bara öppna upp era ögon och se det för vad det är. 

Sidenote.
En annan pararell jag drog under fredagskaoset var att ortenbor genomgår denna panik månadsvis, en dör i gatuvåldet och sociala medier översköljs med olika nyheter, namn, bilder och rykten som en måste sålla bort för att få konkreta svar. Hjärtat dunkar och dunkar och man önskar så att det inte är någon man känner som råkar illa ut men världen är liten och det finns alltid någon koppling till den döde. Som Erik Lundin sa ”Barn dödas i orten”. Det är en verklighet många inte förstår sig på  men den står på min tröskel. Orten är alltid i krisläge, vi har bara inte resurserna som sättes in i Fredags i Stockholm. 

Jag brukar få så många hatiska kommentarer och troll i min inbox efter texter som dessa och tyvärr så jag är van. Det är okej. Jag behövde skriva av mig. Men mer än något annat så behövde jag plantera en tanke i folks huvuden nu såret ännu inte är slutet. Återigen ställer jag er frågan? Hur kändes det? Kommer du tänka på fredagen nästa gång du ser någon som lider av samma terror som bor på andra sidan jordklotet? Kommer du agera, ta en ställning, be för dem? Det hoppas jag att vi alla kommer göra. 

Assalamu Alaikum.

PS: Jag fick rysningar av all kärlek under #Openstockholm på sociala medier och den solidaritet som reste sig igenom hela Sverige i fredags. Till de hem som öppnades upp till skjutsen som erbjöds till strandsatta runt om i Stan, Mash’Allah.  

Titta bara!

http://www.stockholmdirekt.se/nyheter/hedy-och-hamoudi-skjutsade-hem-strandade-stockholmare-efter-terrorn/repqdh!3WrAg6MEoVKQv5a2zB7g3w/ 

 Jag som skrivit detta, heter Mariama Jobe, är skribent, poet, och gästproducent. Det finns inget skäl till förbanna mig eller såna som mig. Tack på förhand!