Jobe

 

Förra året jobbat jag som mest med barn i åldrarna 6- 10 årsåldern och under min tid som fritidsvikarie fick jag bevittna mycket på skolgården. Det hela kändes mycket Deja Vu för mig som växt upp lämnat lekis bakom mig, trodde jag. Det uttalades mycket rasistiska kommentarer från bägge barn och vuxna.

De svarta barnen på skolgården kallades för apor näst intill varje gång det kom att de hamnade i bråk med icke vita barn. Ingen annan gång av bråken jag behövt ingripa i har något av barnen kallat varandra för något djur i en negativ benämning. Men när de svarta barnen hamnade i en konflikt var det bara en tidsfråga innan de likställdes med babianer, apor, gorillor och djur som deras hudfärg kunde misstar för. Å detta, öken namnen tog hårt på barnen, för jag såg  hur något inom de svarta barnen fall sönder. De ryckte liksom till och blev stumma för en kort stund innan händer svingades upp i luften. Nu slogs de inte längre om legobiten som de till en början tjafsa de om. Nej. Det hela eskalerade snabbt till något som satte fokus på deras svarta kroppar och eror kring dem, hur de kunde likställas med djur, apor. Varför är det bara de svarta barnen som på skolgården som kallas för apor när de gjort något som upprör någon annan. Varför går associationen åt det här hållet. Ute i den vida världen beskrivs människor i svarta kroppar som djur och avhumaniseras som barnen på skolgården som hoppade hage när det inte riktigt var deras tur. Hur kommer det sig att de förlorar bitar av sig själv varje gång de gör felsteg som alla andra barn kännetecknas utav?

Barn i små åldrar studerar inte rasism, diskriminering eller har en Master’s Degree i  sådant men de vet vad det betyder att såra någon och hur det känns att bli sårad. Att som vuxen inte tala om detta för barn när de gör fel är att handla passivt och det sätter våra barn i en sits som de inte förtjänar. Ni ska ha klart för er att barnen som kallar de svarta barnen för apor sannerligen vet att de slagit spiken rätt på spiken för sekunden efter deras glåpord kastas följs en lång tystnad å de breder ett leende ut sig på deras läppar, för nu har de vunnit slaget. De icke-svarta barnen vet att de sagt något dumt, elakt, eller taskigt, något de vet är dåligt, men bara för att jag sagt det. Jag vet att de inte förmår sig att förstår just hur djupa sår deras kommentarer kommer lämna hos de svarta barnen. Jag är exemplet. Jag är barnet som vuxit upp, som fortfarande bär på spår från skolgården. Efter att ha blivit kallad bränd, Coca Cola, för n-ordet, bajskorv, kol och apa så kan jag berätta för er att detta lämnar mycket djupa sår.

Jag har blivit kallad för Apa så många gånger att jag börjar svinga bland lianerna. Jag har avhumaniserats så många gånger att jag själv refererat till mig själv till annat en människa. Det här en en mycket jobbig självreflektion som jag delar med mig här. Den här delen från min självbiografi som jag bjuder in er till. Så läs den noga nu. Tolka inte om den eller förminska mina rader. Det gör ni allt för ofta. Vad som verkligen tär på en är inte att jag själv sett ner på mig själv under så många år av mitt liv utan att allt för få i min omgivning vågat och velat ingripa för att sätta stop på vardagsrasismen på skolgården, i tuben eller på jobbet som slagit ned på mig.

Vet ni hur många gånger jag har frågat Gud varför han gjorde mig svart?

Varför han gjorde henne till dag och mig till natt.

Hur det kom sig att han bara tycktes komma ut när solen stod på himmelens filmduk.

Under natten, Wallah jag var så vilsen.

Det slog mig senare att jag var solen. Att min hud sken upp morgondagen.

Men med åren har jag förstått mig hur denna svarta smärta skapt från den vita massan fungerar.

Den fungerar som en kratta. Den skrapar marken men samlar upp mer än du  tror. Men den har jag  krattat upp fallna höstlöv och limmat de på nakna träd till våren.

Det var så jag läkte såren.

Det var så jag släkte majbrasan som höll på att sprida sig till en skogsbrasa.

Det var så jag sa Nej. Jag sa ni får inte ge mig nya namn,ökennamn eller själsord och kalla mig för Apa. Mina föräldrar har redan döpt mig. Jag heter Mariama. Ett namn som gets till mig från min mormors syster. Och det är vad ni ska kalla mig, oavsett om jag gör rätt å fel. Inget annat. Inte apa.