En mycket vit jul
Julen är kritvitt och jag svart.
Ända sens barnsben har jag ägnat mycket tid och tankar åt högtider och myter och folksagor. Det fick de små kugghjulen i mitt huvud att spinn. Varje gång jag tappade en tand förväntade jag mig en tia och älvdoft under kudden. När jag hittade påskägg, visste jag att påsk harren gömt de där avsiktligen. Vid midsommar hoppade jag som en groda runt stången och knöt min krans noggrant. Dessa ting var något jag som barn väntade på med iver. Därför la jag fram kakor och mjölk vid jul för då kom han, just precis, han som bar på presenterna och de röda kläderna. Han som anlände på en slädde med renar som flög. Jag trodde på tomten. Han var mer än bara tomten, han var allt. Det kändes så. Så julen vart viktig för mig när jag var väldigt liten.
Barn ställer mycket frågor, de frågar varför himlen är blå och varför solen följer efter dem. Föräldrar försöker sitt allra bästa för att svara på dessa frågor men ibland säger de bara, " du förstår när du blir stor". Och så lämnar de en med det.
Men jag förstår inte nu heller, nu när jag är stor. Varför är tomten vit? Varför är julen så vit? Julfilmerna? Lucian? Allt?På den tiden var jag inget barn som funderade på eurocentrism när jag hoppade hage men Gud vad jag observerade det som hände runtomkring mig. Jag kom fram till att jultomten jag var svensk. Och eftersom man ofta fick höra att man inte var svensk kändes det som om jag nästan inkräktade på denna svenska högtid. Men svensk är han inte. Tysk? Jo, jag tror jag hört det någonstans, att tomten är tysk. Jaja, oavsett vilket snötäckt land han kommer ifrån så var han inte afrikan. Det var solklart. Inte kunde min pappa spela tomte, dra på sig lösskägget och kliva in genom dörren. Det skulle inte vara värt mödan. Jag hörde till och med någon stans att en svart jultomte var mycket dålig ( har ni sett bilder på svarta jultomtar? Det ser ut som satir ). Så en svart tomte ville jag inte ha. Men åh som jag önskar att jag hade sett några sådana när jag var barn, ja, svarta sjöjungfruarna, änglar och superhjältar med, för den delen . Representation är mycket viktigt för det lilla barnet som känner sig som ett svart för i en vit klunga. Tro, mig jag vet.
När jag spinner vidare på den här tråden om den vita tomten och julen så traskar flera barndoms minnen fram dröm nostalgins drömmkammare. Som afrikansvensk vet jag att dessa minnen egentligen är ärr och inte vanliga som samhället gett mig. Under min barndom fick lära mig utav min omgivning att det var dåligt att vara svart och därför undrade jag om jag verkligen kunde hamna på den där listan som tomten hade på alla de barn var varit snälla under året. För jag ville ju så gärna inte få kol som de stygga barnen skulle få. Men min hud, den liknade kol mer än den liknade snön? Ser ni, även barn har lätt för att accosiera, det kommer naturligt. Sen var det ju också den där svarta dockan i Kalles Ankas jul som det såg ut att vara något fel på. Mmm, allt sådant talar till en i volymer nu när man blivit äldre.
Julen var vit, mycket vit. Och jag var svart, mycket svart.
Med åren fick jag den smärtsamma sanningen serverad på fatet. Tomten fanns inte och hela högtiden krockade med min religion. Ni ser jag är nämligen muslim. Jag lärde å mig att ta del av julen men inte vara en så stor del utav den. Runt 9 års åldern slutade jag fråga efter julklappar. Det var svårt, mycket svårt. Dock, fanns det inte så mycket kvar julen som hade att erbjuda mig. Den vita gubben som gillade ha barn sittandes i hans knä fanns inte och jag var inget barn längre. Nu tycker jag bara det är mysigt när det doftar saffran i trapphuset och decembermånaden tittar fram.
Under tonåren försökte jag faktiskt förstå mig på kopplingen mellan Coca Cola tomten och julen som en kristen högtid. Men parallellen var mycket svag och det är den än idag.
Just nu försöker alla hinna klart med dem sista sakerna innan jul, presenterna ska handlas och kläder att ha på sig alla finsitningar. Under julhelgen lutar jag mig bakåt, eller nej, just det här året har jag bokat upp mig på ett kort jobb pass för kalle Ankas jul har jag sett så många gånger att jag kan varje filmsnutt utantill. Det ända som stör mig med julen är att man gjort det till något det inte är. Då det handlar om att ge som lilla Cindy beskriver så bra i filmen "How the Grinch Stole Christmas" så smyckas julen med så mycket annat. "Att ge och inte ta", den lärdomen tycker jag fallit bort bland alla glitter korn på alla hipsters rosa julgrannar.
Idag är jag lite mer av en åskådare under december månaden. Jag har ätit utav lussebullar, gått på min lilla systers luciatåg och varit på julmarknaden på plattan. Men mer än så blir det inte. Det behövs inte längre. Under Ramadan finner jag svar hos mig själv som ingen annan högtid skänker mig. Jag tror det är så jag släppte taget om julen och kom närmare min muslimska identitet.
Idag är Eid ( muslim högtid ) min julafton. Ramadan ( månaden då muslimer fastar i 30 dagar ) är likt december månaden något jag väntar på med iver. Och under ramadan äter vi från ett julbords nästan varje dag, Alhamdilah för det. Under Ramadan träffar jag folk från alla möjliga länder, med deras olika kulturer och färger. Och det är skönt när det inte är så vitt hela tiden.